Äntligen har jag fått en stund över att blogga mitt självporträtt. (stolen är inte fotograferad än dock, kommer senare..)
Min poäng med projektet var att dels visa att på ytterligheterna av ett självporträtt; att göra en avbild av hur man faktiskt ser ut (fast som babe då, se ovan ;-) samt att göra ett självutlämnade uttryck såsom man känner sig (nedan). Men det var också att poängtera att man kanske inte alltid får vad man väntar sig av sina elever, och att man kanske ska vara beredd på detta. Världen är full av smärta och det hjälper inte att vi blundar.
Det här är första gången jag utrycker mig i dikt och det var riktigt roligt. Jag har innan känt att jag inte får, att dikten är ett forum för poeten, så det var skönt att kunna slå ihjäl den föreställningen.
5 kommentarer:
Väldigt fint inlägg! Jag är dessutom avundsjuk på dig som fått fram en sådan underbar babe! Ha det bra!
Underbara babes helt enkelt.Och så fina dikter...fortsätt med det.Ibland är det det enda sättet för att kunna förklara något...
Tänkvärt och rörande. Och fina babes så klart!
vilka fina Babes och fina dikter. Fyllda med känslor.
Svar på din fråga i min blogg: Jo, vi kommer att flytta permanent till Provence även om jag kommer att pendla ett antal år för att bo med mina barn var tredje vecka ungefär. Läs mer i min blogg om vårt hus i Provence
Hej vännen! Självporträttet är fint, precis som du! Dikten med kanelen är så vacker...
Skicka en kommentar